Har nyss sett klart på en bra film. Faktiskt den bästa på länge. Det va en film från år 2000. Jag satt nästan och grät för att jag kände medlidande. Jag är knäpp jag vet. Men det var en så brutalt slut. Mamman dog i en svår sjukdom och pappan frös ihjäl uppe i bergen vid sin stad, bara några dagar efter hon hade gått bort. Dottern, hon hade ingen kvar. Hon fick reda på att det var hennes pappa några dagar innan han dog. Och innan han dog brände han ner hela sin stad. Han kände väl att han inte hade något kvar. Han hade sålt sin fru och dotter precis när  hon var spädbarn för att få guld. Så han kunde bygga en hel stad och försörja sin dotter, och bygga hus åt alla. Men allt han ville ha var guldet. Sen kom mamman och dottern tillbaka till staden och han ville nog bara göra klart för dom att han hade förlorat så mycket. Jag kände bara hur ledsen han var. Hur mycket han skulle vilja säga förlåt. Men det är svårt. Men också. Det är ju bara film !! En film som heter The Claim.


 



Nu ska Anna sova i alla fall. God Natt. Ciao.

// A